Är den nya mobilappen Pair ett sätt att föra samman två människor eller att studera dem som labbråttor i bur? Webbterapeuten betraktar hur lat mänsklig biologi får oss att acceptera tekniken utan att ifrågasätta dess verkliga syfte.
Pair är ett socialt nätverk för två. Programmet är utformat som en mobilapp (i dagsläget endast för iPhone) där du kan hålla kontakten med en person endast. Ni kan utbyta bilder, video, meddelanden samt rita till varandra på ett gemensamt klotterplank. När Webbterapeuten först springer på den här appen funderar jag inte särskilt mycket över den. Ok, så det är ännu ett sätt att skicka gratis-SMS till en annan person via sin smartphone. Knappast nytt. Men så börjar jag fundera. Varför väljer man att kalla applikationen för ett socialt nätverk? Är det inte så att ett socialt nätverk mellan två människor borde kallas för ett förhållande?
Praktiskt sätt att hålla kontakten eller snokande skördetröska?
På appens webbplats är det tydligt att det är ett ganska nära förhållande som avses. Små hjärtan ritas och gulliga meddelanden skickas. Efter en stunds eftertanke kommer frågorna – och de är på inget sätt ordentligt besvarade.
Håller vår uppkopplade värld på att totalt förändra det sätt vi förhåller oss till varandra? Vad innebär det att ha ett förhållande, egentligen? Skulle det vara OK för två personer som inte är ”nära” att dela närvaro i en sådan app? (två projektmedlemmar, till exempel) – och vad innebär det i så fall för dess fysiska motpart? Och framför allt – varför skulle två personer som är nära välja att skärma av sig från sin sociala miljö genom en särskild mobilapp – som i dagens läge dessutom är starkt begränsad vad gäller uttrycksätt och funktionalitet? Är det en marknadsföringsploj eller ett nytt sätt att betrakta avståndet mellan moderna hjärtan? Är det inte enklare att välja valfritt chattverktyg? Nästan alla har möjlighet till video, fil- och bildöverföring och funktionalitet som om inte överträffar så i alla fall matchar Pair.
Användaren ger ifrån sig information
Teknikern och projektledaren i mig svarar på frågorna kyligt, men människan befarar en helt annan sanning. Vid en närmare titt på webbplatsen framgår det att Mixpanel, ett företag som levererar plattformar för fördjupad analys av användardata, är inblandat i projektet i någon form. Förmodligen inte av uteslutande välgörande skäl. Mixpanel ger möjlighet att spåra användarens beteende ner till en nivå som de flesta analytiker med svart bälte i Google-Kung-fu bara drömmer om. Direkt ringer varningsklockorna. Är Pair ett lurigt sätt att äntligen isolera det annars så flyktiga och fluffiga förhållandet mellan två människor? Att hitta en marknadsföringsnyckel till två människor när de är som mest ovaksamma och känslomässigt öppna genom att analysera deras onlinebeteende tycks lika modernt ofrånkomligt som elakt. Vilken information ger vi ifrån oss när våra sedvanliga och allt mer raffinerade, reklamavvisande murar tillfälligt är nere?
Det är ingen hemlighet att den moderna människan blir allt svårare att påverka med traditionell reklam. En allt större del av reklaminvesteringen placeras på nätet. Nätet i sin tur ger förstås ökade möjligheter att övervaka användarens beteende och anpassa budskapet. The show must go on. Det må skämtas ganska friskt om vilken reklam vi utsätts för efter ett par veckors surfande och interagerande på Facebook, men skämtas det om när vi faller för densamma? Att följa den här tanken till sin logiska spets är förstås att tillverka en app, ett ”socialt nätverk” för två människor som implicit ger tillstånd att likt två labbråttor i bur, bli studerade och kort därefter bli nedbrutna till potentiella köpsignaler.
Privata diskussioner som affärsmodell?
Tänk att du diskuterar helgplaner med din närmaste via appen på en tisdag. Till torsdagen har du förmodligen glömt bort det i den accelerande strömmen av information du tvingas ta till dig, men när du loggar på appen igen – eller varför inte på en webbplats som köpt appens användardata – får du plötsligt se ett nästintill omöjligt bra erbjudande om lyxhelg på en närliggande lantgård, komplett med erbjudande om barnpassning och champagne på rummet. Risken finns givetvis att Webbterapeuten helt missuppfattat syftet med appen, men i linje med den alltid närvarande maximen om frånvaron av gratisluncher känns det åtminstone inte så…
Oavsett, exemplet ovan är grovt men algoritmen för hur ”nakna” vi gör oss genom en kontinuerlig exponering mot webbens beteendesnokande mekanismer kan göras precis hur komplex som helst. Det finns ingen bortre gräns för hur svår och krånglig en modell kan bli, bara den har en god chans att stimulera användaren att göra av med en mängd pengar i andra änden.
Ett alternativt sätt att se det är att erbjudanden skräddarsys. Att användaren sparar tid att leta efter något eget eftersom maskinen ändå tänkt fram det bästa av möjliga scenarion. Spaningen är att den här sortens lata tänkande förmodligen kommer bli allt större. Framtiden (nutiden!) online är ett filterproblem, inte ett etiskt eller moraliskt dito.
Lat mänsklig biologi
Även om det tyckas lite väl sent att disktuera etik och moral år 2012, revolterar någonstans människan inom teknikern och vill inte bli tamagotchi åt en köpalgoritm som påstår sig veta mitt eget bästa. Kan en app verkligen ersätta det fysiska mötet mellan två människor? Naturligtvis inte. Kan en app vara så taktil som en handskakning? Kan den ersätta vad våra fingertoppar känner när de rör vid en yta, alla de miljontals impulser som informerar hjärnbarken om textur, temperatur, vikt, position och geometri? Självklart inte. En app, hur vackert gränssnittet än är – är fortfarande bara fönstershopping mellan oss och den faktiska upplevelsen. Våra bästa mobila gränssnitt är just nu bara primitiva upplevelser bakom glasrutor. En iPad må ge en viss tillfredsställelse när du byter sida i din e-bok, men den är en blek kopia av den taktila upplevelsen av att bläddra i en fysisk bok. Hur mycket utrymme i din bokhylla en e-bok än sparar eller hur enkel den än må vara att distribuera.
Det är naturligtvis ingen anledning att klä sig i teknofobens dammiga rock och för alltid barrikadera sig mot utvecklingen. Men det är en anledning att ständigt och kontinuerligt övervaka vad som dagligen serveras på det digitala bordet. Och ifrågasätta om vi verkligen behöver det – och om så, till vad? För när vi väl valt väg blir det oftast svårt att lämna den. Vår mänskliga biologi är en lat mekanism som nästan alltid tar den lättaste vägen genom evolutionen. Det finns ingen anledning att gå samma lättköpta väg in i vår digitala framtid.
